Beatriz, jag, Marlena är taggade!

 

Idag var vi i cross country teamet på Milaca Mega Meet och tävlade. Det är USA:s och även världens största cross country meet för high school! Det var som en stor orienteringstävling ungefär, men inte så stor som 10mila eller Oringen. Det var dock många klasser som sprang och därmed en lång dag. Den långa väntetiden gjorde att det för mig var lite väl gott om tid att gå och känna efter, bygga upp press och tänka tankar som man inte ska tänka inför ett lopp. Ojojoj, vad jag har saker att jobba på mentalt när det gäller förberedelser inför ett cross country race. Jag har insett nu efter tre sprungna meet här, att det är en sådan extremt stor skillnad för mig att springa löptävling jämfört med orienteringstävling. Innan jag började trodde jag att det skulle kännas bekant och relativt vant, för även om jag inte har sprungit särskilt många löptävlingar är jag ju i alla fall van vid att springa på träning. Men att tävla i löpning är något som skapar extremt stor press hos mig, eftersom jag känner att jag inte aktivt kan kontrollera hur det går på så sätt som när jag springer orientering. Har jag en dålig dag fysiskt, blir det ett dåligt lopp. Det är en ganska stor skillnad mot orienteringen där jag i sådana fall har tekniken att falla tillbaka på. Självklart är det väldigt mycket mentalt i löpning så det är ju inte kört bara för att benen känns lite tunga, så den mentala biten är definitivt något jag måste jobba på. Som det var idag vill jag inte ha det - det ska inte behöva kännas så här uselt innan loppen, för innerst inne älskar jag ju att springa!

 

Under de senaste veckorna har jag på något sätt tappat bort den där lusten. Att inte känna sig litad på av folk runt omkring när det handlar om min kropp, min känsla och mina skavanker och sjukdomar, att det inte finns utrymme för att planera och tänka själv, och att allt ska vara lika för hela laget, både uppvärmningsrutiner och träningsupplägg, har tyvärr inte gjort min kärlek till löpning starkare. Efter min diskussion, som inte gav utrymme till diskussion, med Miss P har jag dock förstått att det är så här det är och att jag inte kommer kunna ändra på en hel tränings- och auktoritetskultur. Jag får helt enkelt försöka göra mitt bästa av den återstående delen av säsongen, och försöka tänka att det här är en stor kulturkrock som jag inte har möjlighet att ändra på, utan nu får jag se det som ett sätt att studera hur det fungerar här, träna på att anpassa mig och göra mitt bästa för att bli en bättre löpare. Det är endast fem tävlingar kvar (sex om vi kvalificerar oss för State Meet vilket vi troligtvis inte gör), så om drygt en månad är det över. Jag har alltså en månad kvar att bli bättre fysiskt, mentalt och på att hantera press, men också en månad kvar att jobba på två av mina mål med mitt utbytesår, nämligen att anpassa mig och att lära mig saker. 

 

Den här bilden från den fina golfbanan där vi sprang idag får avsluta dagens bloggande. 

Hoppas att ni alla får en härlig, höstig septembersöndag och STORT LYCKA TILL på USM-stafetten och Lång-SM-finalen, orienterare! 

Kram

Fredrika